Alla kan inte bo vid Nilen och varje sommar få näringsrikt slam som rinner in på markerna och gödslar grödorna. Har man sitt hemman på Västergötlands magra morän, så är det där man får sätta spaden.

Efter tio år och ett trettiotal fruktträd i marken har jag börjat få kläm på vad som inte fungerar i moränmark. Det är inte bara att gräva ett hål, plantera, gödsla, vattna och sedan vänta på att frukten skall komma. Gör man det så får man vänta förgäves. Första året eller två efter planteringen och den initiala gödslingen finns det växtkraft och trädet sätter några grenar och växer något på höjden. När näringen har tagits upp av trädet är det slut; kvar står rötterna i mager morän och trädet undrar vart det har hamnat.

Allmänt gulplommon är ett av Sveriges mest uppskattade plommon. Frukterna är goda med fin balans mellan syra och sötma, trädet blir lagom stort och det är inte knussligt med växtplatsen. Men kan det odlas i morän? (Foto: Tuffa Tider)

Detta är första artikeln om plantering och skötsel av Allmänt gulplommon i en mager beteshage. Trädet är ett av flera fruktträd som köptes vid trädgårdshandlarnas höstutförsäljning förra året.

Plantering på senhöst och tidig vinter

Att plantera fruktträd sent på hösten har många fördelar. För det första är trädet på väg att tappa sitt lövverk och behovet av vatten är litet. Det lilla vatten rötterna suger åt sig finns kvar i marken lång tid efter det att tjälen gått ur på våren. Den som planterar på senvåren eller sommaren får räkna med att underhållsvattna resten av säsongen. För det andra har de flesta skadeinsekter försvunnit för året och trädet hinner rota sig något innan bladlöss och andra djur börjar angripa blad och grenar. För det tredje säljer trädgårdsbutikerna ofta ut kvarvarande plantor och man kan i många fall hitta fruktträd under halva priset. För den som lever i tuffa tider eller ständigt söker utöka sin fruktskog har det betydelse.


Det finns dock en nackdel med plantering på senhösten och den tidiga vintern. När vinterkylan slår till i början av november är det inte alltid så roligt att pyssla i trädgården; och skall man göra ett gediget arbete så är risken stor att det aldrig blir av. Själv har jag löst problemet genom att göra höstplanteringen lite provisoriskt och vänta med det gedigna arbetet till våren. När väl trädet är införskaffat på hösten, väljer jag en lämplig plats och gräver ett hål, knappt en meter i diameter.

Eftersom det är morän så innebär det att sten måste grävas upp; en del t.o.m. baxas upp med spett. Jorden från de uppgrävda tuvorna blandas med planteringsjord, kompost och några nävar benmjöl. Trädet får nät runt stammen som skydd mot rådjur. Sedan är det bara att vänta till våren. Där är vi nu.

Skydda trädet från betesdjur

När väl snön har smält undan på våren är det dags att börja tänka på fruktträden som planterades ett halvår tidigare. I mitt fall hamnar de flesta fruktträden i beteshagar som arrenderas ut för fårbete. En del säger att får är dumma; jag är inte en av dem. Talar vi om livdjur, så har de tränat sina hjärnor ett par år, lärt sig av sina äldre kamrater och snart listat ut hur de kan gnaga av godsaker från ett fruktträd. Ett ungt och oskyddat fruktträd i en beteshage kommer garanterat att få sin bark uppäten och trädet dör direkt.

Får som varit livdjur några år utvecklar med tiden sin intelligens. De blir inte bara tillgivna utan lär sig även knepen att komma åt de mest näringsrika grödorna i beteshagen. Om det råkar vara dina fruktträd, måste du vara smartare än det smartaste fåret i flocken. Det är inte alltid så lätt. (Foto: Tuffa Tider)

Efter tio år med fruktträd i fårhagar har jag den långa vägen insett att endast ett gediget skalskydd kan hålla de smartaste fåren på avstånd. Det är speciellt ett får som jag utvecklat en slags hatkärlek till; det har några år på nacken och är tillgivet. När man rör sig i hagen lösgör det sig från den betande flocken och kommer fram och hälsar. Just detta får har med åren blivit allt mer intelligent och hon använder denna förmåga för att äta saker som är godare och mer näringsrikt än gräs. Äppleträd tycks vara en favorit och jag har t.o.m. sett hur hon stått med frambenen på ryggen på ett annat får för att komma åt högt växande grenar.

Efter flera års experimenterande med fysiskt skydd mot hungriga får har jag de senaste året börjat hägna in trädplantorna med kompostgaller. Antingen en kvadrat om fyra eller åtta gallersidor, så att kvadraten som omringar trädet blir 90 x 90 eller 180 x 180 cm. Storleken på kvadraten avgörs av hur lågt de nedersta grenarna sitter. Har trädet lågt sittande grenar måste buren vara större; annars kommer växande grenar och blad att sticka ut så att fåren (eller rådjuren) når dem.

Det räcker naturligtvis inte med att enbart sätta ett kompostgaller runt trädet; det måste åtminstone säkras med hörnstolpar och horisontella tvärslåar. För plommonträdet i artikeln har en 8 sektioners kompostbur och fyra hörnstolpar satts runt trädet. Den slutgiltiga säkringen mot djuren görs i mitten av april; i god tid innan fåren släpps in i hagen.

Planteringen av fruktträdet i beteshagen säkras med 8 kompostgaller av normalstorlek till en bur med 180 x 180 cm yta. Varje hörn säkras med en stolpe. På fotografiet framgår tydligt den moränens beskaffenhet: marken är näringsfattig med mycket mossa och överallt sticker mindre och större sten upp. I nederkant ses några av de stenar som fanns där det ca 70 cm stora planteringshålet grävdes. (Bild: Tuffa Tider).

Ett träds rotsystem växer samtidigt med kronan och det kommer därför dröja minst ett par år innan rötterna letat sig längre bort än en meter från stammen. Området innanför den kompostburen är därför ypperligt för att påbörja jordförbättringen.

Jordförbättring i morän – de fyra lagren

Marken i de beteshagar som jag använt för plantering av fruktträden är alltså gräsbevuxen morän. Eller för att använda Sveriges geologiska undersöknings exakta benämning på jordartskartan: sandig morän. Om man sätter ned spaden i marken och tränger genom grässvålen kommer man till matjorden, vilken varierar mellan 10-15 cm upp till ungefär 40 cm. Under matjorden finns den sandiga moränen med grus och stenar. Ibland är stenarna så stora att de är svåra att få upp ens med spett.

En professionell fruktodlare skulle aldrig plantera ett träd på mark med så här tunn matjord.

En professionell fruktodlare skulle aldrig plantera ett träd på mark med så här tunn matjord. Det är inte en slump att de flesta äpplen som odlas kommersiellt i Sverige odlas i Skånes ofta djupa, bördiga jord. För att fruktträd skall trivas på morän måste jordlagret bli både tjockare och mer näringsrikt. Lösningen heter jordförbättring och för det nyplanterade trädet är det den närmaste metern eller två kring stammen som är viktigast.

1. Färsk stallgödsel

Kompostburen får sätta gränsen där jordförbättringen sker de första åren. Jag börjar med att hälla på en säck färsk stallgödsel som jag hämtat gratis från ett ridhus i stan. Det är ett mycket bra sätt att snabbt tillföra biomassa; man behöver inte bygga den själv, den är näringsrik och den är gratis. Varje gång jag åker till torpet tar jag med minst ett par säckar stallgödsel i bilens bagageutrymme. Behovet är i princip oändligt – hade det varit möjligt skulle jag lagt på 20 – 30 cm stallgödsel över all hagmark.

2. Några skottkärror löv

Stallgödseln kommer att utnyttja grässvålen för att brytas ned och gräset vill vi gärna bli av med. Ju mindre trädets rötter har att konkurrera med – desto bättre. Jag passar även på att räfsa ihop några skottkärror löv från tomten och blandar dessa med stallgödslet. (En del säger att eklöv skall undvikas för att de komposteras så långsamt. Men i detta fallet litar jag på trädgårdsmästaren Harry Dodson som just föredrar löv från ek (och bok) för kompost till den viktorianska köksträdgård där han arbetade hela sitt liv (se boken Harry Dodson’s practical kitchen garden)).


Mikroorganismer, svamp och insekter kommer att hjälpas åt för att bryta ned stallgödsel, gräs och rötter till jordpartiklar och näringsämnen. Maskarna har fått något att jobba med. När gräset dör blir både det och rötterna maskmat varvid grässvålen luckras upp. Vatten och luft kan då tränga ned och bli tillgängligt för trädets växande rotsystem.

Ett lager wellpapp från gamla kartonger läggs runt det nyplanterade äppleträdet för att hindra solljuset att nå gräset. Efter ett år har gräset dött och kartongen förmultnat. (Bild: Tuffa Tider)

3. Wellpappkartong

För att inte stallgödseln enbart skall bli näring åt gräset, måste man försäkra sig om att solens ljus inte når dess strån. Det enklaste sättet är att lägga ett lager wellpappkartong ovanför löv-och gödsellagret (se bild). Kartongpappen hindrar ljuset och tar cirka ett år innan det brutits ned och därmed självt bidragit till markens jordförbättring. Nästa vår har det mesta av grässvålen försvunnit, maskar och småkryp luckrat upp marken och gödslet brunnit färdigt.

Om du inte har sparat egna wellpappkartonger är det bara att åka förbi någon större butik eller varuhus. Cykelhandlare blir säkert bara glada om du kan hjälpa dem att bli av med några av alla tomkartonger som de annars får betala för att slänga.

4. Träflis

För att hålla löv och wellpapp på plats lägger jag slutligen ett lager av träflis ovanpå alltihop. Ibland blir det flis som komposterats något sedan förra säsongen och ibland helt nygjord. Träflisen fyller fler funktioner än att hålla de undre lagren på plats. Efter ett år, när wellpappen har försvunnit kommer flisen att utgöra ett fortsatt skydd mot gräs och ogräs som annars stjäl näring från fruktträdets rötter.

Färsk träflis blir ett 5-6 cm skyddande täcke runt vårt plommonträd. Efter hand förmultnar även träflisen och är därmed viktig för jordförbättring i morän. (Bild: Tuffa Tider)

Eftersom träflisen har ett högt kolinnehåll kommer det bl.a. att behövas kväve för att bryta ned den till mullmaterial och näring. Eftersom kvävet i matjorden behövs för att vårt plommonträd skall växa är det viktigt att flisen inte myllas ned i jorden utan endast ligger som ett täcke ovanpå. I nedbrytningen är det då endast det ytliga kvävet i jorden som försvinner.

Träflisens förmultningsprocess är komplicerad och förutom bakterier och svamp deltar hundratals djur och organismer i olika skeden av processen, t.ex. kvalster, protozoer, hoppstjärtar, rundmaskar (nematoder) och de lite större jordlevande djuren såsom maskar, skalbaggar och myror. Alla dessa djur lever i huvudsak i de översta cm av matjordslagret och de förvandlar sakta träflisens nedersta skikt till nytt jordmaterial – en process som alltså ökar tjockleken på vår matjord. Precis vad vi behöver i vår morän!

Men det tar inte slut där. Även längre upp i träflislagret sker nedbrytning och där har olika svampar en avgörande roll. Det är svampens mycel som skickar ut enzymer som bryter ned växtmaterialet till näringsämnen som svampen kan tillgodogöra sig. Nedbrytningen sker alltså i hela träflislagret och ju närmare matjorden man kommer, desto mindre återstår av det ursprungliga träet. Man ser att processen fungerar när man petar lite i det översta träflislagret och ser mycelet som täcker de förmultnande växtdelarna. Ibland växer det svamp ovanpå träflisen; dvs de fruktkroppar som svampens mycel använder för att skicka ut sporer och sprida sig ovan mark.

Det nedersta skiktet av  träflisen komposteras på runt 3-4 år och om vi inte tillför ny flis (eller annat kolhaltigt material, såsom t.ex. halm), så kommer det till slut att försvinna och matjorden ligga bar. Eller rättare sagt, så kommer gräs och andra växter att börja växa i det allt tunnare lagret av nästan förmultnad flis. Till slut skulle det se ut som innan vi började med täckningen runt trädet och allt mer av matjordens näring undanhållas trädet. I morän har vi inte råd med det; åtminstone inte förrän trädets rötter har vuxit sig långt ut i alla riktningar för att få näring. Det är därför viktigt att ny flis tillförs årligen närmast trädet.

Följ plommonträdets utveckling på Tuffa Tider

Tuffa Tider kommer följa just detta plommonträd under året och även kommande år. Vi undersöker jordens kvalitet och hur jordförbättringen fungerar, hur trädet växer, beskärning och när det första gången blommar och sätter frukt. Och vi övervakar kommande attacker från små och stora djur, från bladlöss till fåglar, får och rådjur. Och förhoppningsvis kan vi en dag smaka frukten och t.o.m. göra sylt, vin eller en god paj.

Uppdatering 27 september 2020

År 2019 producerade plommonträdet det första och hittills enda plommonet. Bra så. Även om det är tidigt i trädets liv, så inser jag att det inte har tillräckligt många pollinatörer i närheten.

Allmänt gulplommon. Trädets första frukt. Datum: 14 augusti 2019.

Har under de senaste åren köpt och planterat två Reine Claude d’Oullins och ett Grön Reine Claude i närheten. Förhoppningsvis kommer de hjälpa varandra.

Av någon anledning blev det inga som helst plommon på något plommonträd i år 2020 (sammanlagt sju-åtta träd). Trots god blomning i våras. Men det var en kall vår och det var väldigt få pollinerare ute under blomningen. Kylan höll i ända till mitten av maj och det hämmade befruktningen av äppleträden likaså. Det enda trädet som gav rikligt med äpplen var Katja, men det fick istället besök av rönnbärsmalen vilket förstörde samtliga äpplen.

Jag tror på permakultur och att inrätta så att naturen sköter sig själv. Men vete tusan. I dokumentären om “Den siste ängsäppleodlaren” får vi i en bisats reda på att den gamle mannen besprutar äppleträden sex gånger om året, varken det behövs eller ej. Om man är fritidsodlare kan man avstå avkastningen i flera år, men om det gällde ens försörjning eller överlevnad så är det nog inte lika enkelt. Jag satte upp Weibulls fällor mot rönnbärsmal i god tid i år – men det hjälpte alltså inte ett skvatt.

I år gick det för första gången kor i hagen där plommonträdet står. Trots utökad inhägnad hjälpte det inte. Kor kan uppenbarligen sträcka på sig och få tag i grenar som rent teoretiskt vore omöjliga att nå. Fick därför hjälpå med beskärningen i somras – och den skedde av korna i JAS-perioden så det är lugnt. Nu ser vi fram emot år 2021.